Skogsområdet mellan Wärdshuset och slottet väster om postbacken bjuder på en fantastisk ädellövskog med huvudsakligen bok men även ek och lind, såklart har ett och annat exotisk träd letat sig in. 

Tittar man efter så ser man att hör finns flera typer av bok, blodbok, vanlig bok och flikbladig bok. 

Här finns även en grotta, det är den plats där slottets ägare på 1900-talet, Carl Kempe, hamstrade bensin och diesel under krigsårens ransoneringar. 

Under 2000-talet gallrades bok, lind och ek fram i detta område för att skapa en kontinentalt präglad blandlövskog. Den inramas av en grov pelarsalsskog med silvergran m.m. Intill denna finns Ekolsunds högsta punkt, som kallas för Olympen. Där uppe växer gigantiska kustgranar och här finns också ett litet område med olika flikbladiga lövträd t.ex. ornäsbjörk, flikbladig lönn, hassel, gråal, bok och hästkastanj.

Kära trädvänner och nyfikna själar, välkomna till en av Ekolsunds mest fascinerande och, vågar jag säga, lätt excentriska hörn. Har ni någonsin undrat vad som händer när naturen bestämmer sig för att bryta mönstret, klippa lite i kanterna och i princip leka skräddare med sina skapelser? Svaret finner ni här, i vår samling av flikbladiga trädarter, där bladen inte nöjer sig med att vara vanligt rundade utan istället sprider ut sig som händer med fingrar.

Bland de mest kända av dessa gröna underverk står Ornäsbjörken stolt, en vanlig björk som tack vare en liten defekt genom självpollinering bestämt sig för att stå ut från mängden. Denna lilla ’defekt’ är dock inget mindre än en skatt inom trädgårdsvärlden, ett bevis på att även i naturen kan det som avviker från normen vara det mest värdefulla.

Och Ornäsbjörken är inte ensam i sitt unika uttryck. Här, samlade under Ekolsunds kunniga dendrologer, Börje och Nils vakande ögon, finner vi ett helt spektrum av träd som valt en liknande väg – hästkastanj, lönn, lind, bok, och fler därtill. Varje träd med sina egna, distinkt flikiga blad, som om varje gren vore en samling av naturens egna fingeravtryck.

Men vänta, innan ni tror att allt är skönhet och beundran i denna samling, låt mig introducera er till Ekolsunds, enligt Börje och Nils, fulaste träd: den flikbladiga hästkastanjen. Med blad som kanske inte vinner några skönhetspriser, står det som ett monument över att skönhet verkligen ligger i betraktarens öga.

Och här kommer en liten kuriosa för den observanta besökaren: bland dessa levande kuriositeter finns några, inklusive boken, som visar upp en märklig förmåga att på en gren eller två återvända till det ’korrekta’, icke-flikiga växtsättet. Det är som om de, mitt i sin strävan att vara annorlunda, påminner oss om att de fortfarande bär på essensen av sitt ursprung.

Så nästa gång ni strosar genom Ekolsunds gröna riken, ta ett ögonblick för att verkligen se dessa underverk av naturens egna designexperiment. De är inte bara träd; de är berättelser om individualitet, om skönhetens mångfald, och om naturens outtömliga förmåga att överraska och inspirera.

Kanalen är ca en halv kilometer lång och grävdes för att hålla vatten till alla fontäner. Vattnet leddes med urgröpta alstockar satta rot mot topp och säkrade med ett slags järnbälte. 2022 installerades en s.k. munk likt originalet fast i plast och därifrån skapas övertrycket till fontänerna. Överskottsvattnet leds då som nu i en unik, stensatt kanal ner till Liliandammen, se 5. På dammvallen finns en del ovanliga träd, t.ex. robinia och amerikansk hästkastanj.

Köksträdgården med den gamla muren finner vi på kartor från 1600-talet och den har från sitt uppförande liksom idag tjänat samma syfte, söderläge för odling av köksväxter. Mot muren fanns förr växthus och i dessa odlades bland annat vin, orkidéer och persikor.

Kustgransbeståndet, Abies grandis, är bland Ekolsunds många trädarter den i särklass mest snabbvuxna. De största träden här är ca 80 år gamla och håller omkring 30m3 och har fortfarande vid 40 m höjd meterlånga årsskott. En del av området har avverkats på andra trädslag för att ge plats för en framtida rekordskog av kustgran.

Lönnområdet innehåller en stor nyplantering av olika lövträd. bl a lönnar, björkar och avenbokar.

När Stjärnan blev en ö av evig vila

Tänk er en plats så fridfull att till och med tiden tycks stanna, en plats där historiens viskningar blandas med evighetens löfte. Det är här, på Lycksalighetens Ö, som vår nästa berättelse tar sin början. En gång i tiden känd under det mystiska namnet Stjärnan, en ö skapad i skogens hjärta under 1600-talet, där dess södra spets utstrålade långa alléer och siktlinjer som korsade landskapet likt ljusstrålar från en himmelsk kropp.

Sedan år 1967 har denna mark varit vigd, en av de få platser i Sverige där gravar får finnas på privat mark. Låt mig för en stund bli er guide i denna berättelse om beslutsamhet och kärlek som sträcker sig bortom livet självt. Carl Kempe, den man vars vilja var lika orubblig som ekarna på denna ö, kämpade hela vägen till rikets toppar, upp till självaste statsministern Olof Palme, för att skapa denna heliga plats. Hans triumf? Att kunna vila här tillsammans med sin älskade Marianne och deras dotter Veronica, i ett landskap som andas både historia och frid.

Stå nu där, med mobilen i hand, och låt er uppslukas av omgivningens tystnad. Ni befinner er på en plats där varje sten, varje blad, bär på historier om kärlek, förlust och det oändliga hoppet om återförening. Det sägs att Carl Kempe, med sin sista andetag, viskade ett löfte till de kvarlevande – att Lycksalighetens Ö skulle förbli en fristad, inte bara för hans familj, men som en symbol för alla som söker frid.

Och så, kära besökare, när ni vandrar på denna heliga mark, tänk på de spår av liv som korsats här, på kärleken som övervunnit till och med de striktaste byråkratiska hinder. Tänk på Carl Kempe, en man som inte bara säkrade sin familjs eviga viloplats, utan som skapade en legendarisk berättelse om beslutsamhet och evig kärlek.

Låt Lycksalighetens Ö vara en påminnelse om att vi alla, i slutändan, är stjärnor på himlen, strävande efter vår plats i evigheten. Och här, bland ekarnas viskningar och vindens sång, kan vi alla finna ett ögonblick av stillhet, en fläkt av lycksalighetens sanna innebörd.

På Ekolsunds slott är det svårt att prata om skogsfolk för vi har ju glädjande mycket skogsfolk hos oss på visningar och undervisning av träd och skog i arboretet men vi har ju även skogsfolket som bor i de små dörrarna i postbacken. 

Folket som bor här är snälla och hjälpsamma, och de visar sin tacksamhet under våren då här tusentals påskliljor, gul- och vitsippor blommar runtomkring träden. 

Kika gärna men var lite försiktig så du inte trampar ner blommorna. 

Postbacken kallas backen mellan slottet och Wärdshuset då Wärdshuset kom att bli Sveriges första postiljonkontor. 

Ah, mina älskade undersåtar av nutid, låt oss dyka ner i historien om Ravinallén med en nypa humor och en skopa av Sofias spirit. För se, denna plats är inte bara ett vittnesmål om naturens och människans dans genom århundraden, utan också en scen för en av de mest underhållande komedier naturen själv kunde ha iscensatt.

En gång i tiden, när allén var ung och fortfarande i sina tvåradiga barnskor, bestämde sig naturen för att kasta in en tredje rad i spelet, likt en överraskande plot i en välregisserad pjäs. ”Se på mig,” utbrast naturen, ”jag kan också vara en landskapsarkitekt!” Och så, med vatten som sin pensel och jorden som sin duk, målade den en ny rad träd, helt på egen hand. Denna ytterrad mot vattenparken blev ett mästerverk fött ur ren slump, träd som grott från frön i en rak linje så perfekt att även den mest nitiska trädgårdsmästare skulle stå där med öppen mun.

Men, som i alla goda berättelser, kom en twist. Vattnets styrka och tålamod, två egenskaper jag själv högt värderade, började nöta på den södra raden. Träden där, stolta och ädla, började en efter en att ge vika för ravinens omfamning, tills endast fem modiga själar idag står kvar, likt tappra riddare som vägrar att lämna sin post.

Och här, kära besökare, ser vi människans svar på denna naturkomedi. Istället för att stå handfallna inför denna oförutsedda händelse, togs ett beslut som präglades av både visdom och en god portion humor. ”Om naturen kan leka spel, så kan vi också det,” sades det. Så den nya yttre raden planterades, inte som en ersättning, utan som en hyllning till denna lekfulla vändning. En bekräftelse på att även när naturen bestämmer sig för att ändra spelreglerna, kan människan anpassa sig, med ett leende.

Låt oss inte glömma resterna av Carl Kempes lerduvekastare högt uppe i några av dessa träd, en påminnelse om mänsklig nöjesjakt i skuggan av naturens egna skämt. Här tränade han, kanske med ett skratt, att skjuta mot högt flygande duvor, förberedande för fasanjakter som var mer än bara sport – de var spektakel av skicklighet och humor.

Så, medan ni vandrar längs Ravinallén, tänk på denna plats inte bara som ett monument över tidens gång, utan som en scen där naturen och människan fortsätter att spela sina roller med glimten i ögat. En påminnelse om att i livets teater är det anpassningsförmågan och förmågan att skratta åt oväntade vändningar som gör berättelsen värd att minnas.

I Ravinallén döljer sig även en värld fylld av biologisk mångfald, en verklig skattkammare. Här, där skuggorna leker och bäcken sjunger, blomstrar lavar och mossor i ett fuktigt klimat, skapande en lummig oas som lockar både ögat och sinnet.

Men det är inte bara mängden av grönt som fångar uppmärksamheten; det är även hemvisten för den sällsynta lunglaven. Med sina distinkta fruktkroppar, fungerar dessa lavar som ett levande bevis på platsens unika ekologiska värde, en naturjuvel som lyser starkt i denna gröna skattkista.

Så när ni utforskar denna historiska och levande allé, glöm inte att spana efter dessa små underverk. Varje lav, varje mossa, och särskilt varje fruktkropp av lunglaven, berättar en del av Ravinalléns rika och mångfacetterade historia – en påminnelse om att de största skatterna ofta finns i de minsta detaljerna.

Vid foten av ”Stora Språnget”, där terrassens storslagna höjd mjukt övergår i vattnets lugna famn, öppnar sig en scen så poetisk att den tycks vara hämtad direkt ur en saga. Det är här, vid denna vackert restaurerade spegeldamm, som Ekolsunds slott finner sin perfekta motbild, reflekterad i vattenytans spegelblanka canvas. Denna damm, skapad för att spegla borggården i sin bredd, blir en levande tavla där himmel och jord, slott och natur, möts i en harmonisk enhet.

Vid dammens mitt, där tranorna står som statyer och vattenkonsten leker med elementen, mynnar självtrycksfontänen upp och sprider sitt livgivande vatten över stenarna. Det är en koreografi av naturens och människans skapelse, där vattnet reser från den stora kanalen, 750 meter bort, för att skapa ett dramatiskt fall och föra med sig både liv och skönhet till denna plats.

Men ”Stora Språnget” är mer än bara en plats för visuell förtrollning. När man står där, vid vattnets kant, och blickar ut över den spegelblanka ytan, är det som om man står inför själva historien. Slottet, detta monument av makt och prakt, reflekteras i vattnet, och i denna reflektion förenas nutid med dåtid, drömmar med verklighet.

De tre monumentala flaggorna i järn, trots att en saknas, berättar en historia om tidens gång, om minnen som bevaras och de som går förlorade. Och ändå, i denna reflektion, i denna stund vid vattnet, finns en känsla av helhet, av att allt som har varit och allt som är, finns samlade här, i detta ögonblick.

Från ”Stora Språnget” öppnar sig vyer över land och vatten, över Mälaren och Hjälstaviken, över slott och landskap. Det är en plats där vyerna sträcker sig vida omkring, där historien och naturen omfamnar varandra, och där varje besökare inbjuds att stanna upp, reflektera, och kanske för en stund, finna sig själv speglad i historiens vatten.

Så när du nästa gång besöker ”Stora Språnget”, glöm inte att ta dig ner till spegeldammen. Där, i det klara vattnet, speglas inte bara slottet, utan också en bit av själen, ett ögonblick av evighet, fångat i vattenytans eviga dans.