Jakten på Ekolsundsslott har en lång historia, redan under medeltiden var det ett erkänt gott jaktområde. Idag sker jakt sparsamt på markerna. Viltvård står i focus för att bevara traditionen av viltrika marker vidare.
Djurgården, en av sveriges första, ser vi på kartor och text från omkring 1640. Möjligtvis en anläggning som anlades under Gustav Vasas tid. Under ägarna Tott på 1600 talet blomstrade den och rikedomen på kött beskrivs i dokument från den tiden. Även de stora antalen rådjursskinn som levererades till Stockholm. Mer om djurgården finns i artikeln Djurgård ̶ en trygg, vild och underhållande trädgård
Jaktmöjligheterna togs väl tillvara på och Särskilda skyttar anlitades. År 1646 hade en jägare skjutit 17 harar, ett femtiotal orrar, 120 änder, 28 ärtor, 37 starar och en rapphöna. Samt att 33 rapphöns hade fångats levande till avel. En annan skytt var Tomas Olofsson, om vilken det rapporteras för år 1664. Då hade han under cirka tio månader skjutit 55 harar, 23 rapphöns, 6 änder, 2 tjädrar, 204 kramsfågel, 132 gröningar, 155 sidensvansar, 2 hökar och 5 duvor. Anmärkningsvärd är den massaker på starar och småfågel. Ett år rapporteras ungefär 350 stycken starar ha blivit skjutna. Antagligen jagades de inte som matnyttigt vilt utan snarare för att minska den skadegörelse de orsakade på de otaliga körsbärsträdens värdefulla frukt.
I Sverige anlades av Fredrik I en falkenerarstat, som 1748 utgjordes av en falkenermästare vid namn Lucas Boogers från Falkenwerth i Holland och hans två drängar. I sina memoarer skildrar amiral Carl Tersmeden, hur Lucas Boogers år 1733 jagade duvor med falk och år 1748 duvor och kråkor på Ekolsund. Fredriks I älskarinna, Hedvig Ulrika Taube, omnämner de angenäma stunderna de haft under jaktpartierna på Ekolsund.
Under Gustav III tid på Ekolsund nämns sparsamt jakten då han inte ägnade jakten så stort intresse.
Hjälstaviken är vida känd för sällsynt rikedom på simfåglar och vadare. I Svenska slott och herresäten står skrivet att ”de hade legat fredade i sina vassvikar allt sedan Fredrik I:s tid”. Knölsvanarna sägs ha planterats in av både Fredrik I och Gustav III men dokument avslöjar en import redan på 1660 talet av Claes Tott. Även hans far Åke nämns ligga bakom den fösta importen av både svanar och fasaner. Källa Clas Totts saml. vol. 12 (R.A.) Ekolsunds kommer senare att vara platsen där Bruno Liljefors fösta gången studerar dessa stolta fåglar.
Från 1660-talet finns i behåll specialinventarier över alla inhysta djur i fasangårdarna. Dessa var år 1663; 3 fasantuppar, 24 fasanhönor, 68 fasanungar, 13 orrar, 9 rapphöns, 2 kalkonhönor och 41 svenska höns. Påföljande år utökades det och fasanvakten fördemed sig från Stockholm; 4 fasantuppar, 34 fasanhönor och 8 turturduvor – förmodligen importerade från utlandet.
Samma år uppgjordes ett kontrakt med fasanitören Remi Baucheri. Till honom uppläts fasangårdarna på tre år mot skyldighet att till Claes Tott årligen leverera 25 fasaner och 25 orrar till ett pris av 10 rdr per stycket, vilket onekligen var bra betalt. Även om anläggningen i sig var ganska olönsam.
Remi blev ålagd att akta sig för skadegörelse på området kring fasanerierna och på planteringarna på Fasan- berget/backen, nuvarande Parnassen. Han klagade 1665 över kontraktsvillkoren och fick dem förbättrade. På platsen hade då uppförts den så kallade fasangårdsbyggningen i två våningar, i vilken fasanvakten anvisats bostad.
Svanjakten, som alltid varit förbehållen de kungliga, avslutades i Sverige på Ekolsund den 4 september 1885. Den svanjakten beskrivs utförligt i en artikel i Ny Illustrerad Tidning 1885. Svanarna fick ej skjutas utan kungligt tillstånd.
Familjen Seton och hovjägare Patric Baron Seton i synnerhet höll jakten varmt om hjärtat. Från deras tid finns förutom Hundhuset även två uppstoppade vargungar med tillhörande budkavle om vargskall bevarat från år 1851. I det nordligaste rummet på mellanvåningen finns även ett fotografi från år 1896 som uppvisar en imponerande samling jakttroféer.
Under ägarna Seton kan vi år 1879 läsa i Svenska Jägarförbundets Tidskrift en artikel av Patric Baron Seton om ”Hargården vid Ekolsund” samt om en hundgård inrymd i ett rött tegelhus väster om slottet med egen spis för tillagning av hundmaten. På hundhuset står P.B.S. 1892 efter året då hundhuset blev färdigt efter ritning av arkitekten Ragnar Östberg.
Jakthundarna som avlades fram var kallades Ekolsunds släpp och var en blanding av English foxhound och andra stövare. En packhund som inte finns kvar inom jakthundsavel till skinnad från de ensamjagande samtida raserna Schiller- och Hamiltonstövare.
År 1917 inköpte Carl Kempe Ekolsunds slott och samma år bildas det glada jaktsällskapet ”Menlösa Barn”. Namnet hänförs sig från att jaktvännerna hade sin sammankomst årligen på Menlösa barnens dag, den 28 december.
Alla medlemmarna hade särskilda smeknamn, slottsherren själv gick under smeknamnet Dundergubben, vida känd för sitt häftiga lynne och sin förkärlek för kraftuttryck.
På Ekolsund jagades från början med stövare och stående fågelhund, tills Carl Kempe på 1930-talet började fasanuppfödningen i stor skala. Jaktformen växlades dominerande till klappjakt. Klappjakten på fasan omväxlande med lerduveskytte blev favoritsporten.
Ur boken Carl Kempe ”Den siste patriciern” av Gunnar Unger kan man hitta en bild på jaktsällskapet Menlösa barn vid högtidssammankomst i matsalen på slottet.
Bland gästerna syns från höger, med början i bortre raden, Jacob Wallenberg, Carl Kempe, Ragnar Lagergren, Stig Kempe, Pelle Ödman, Gösta Bonde, Nils Wachtmeister, Berndt Forsgrén, Thorsten Flygare, Torsten Friis, Sven Salén och Bengt Lyberg.
Pelle Ödman gick med i skogen om dagarna men hans viktigaste uppgift och käraste var att sjunga Bellman. Bellman hörde, bokstavligen talat, till Carl Kempes husgudar.
Mot slutet av 1920-talet blev Carl Kempe god vän med Nils Dardel som kom att stå Carl Kempe mycket nära. Nils Dardels underfundiga humor passade Carl Kempe såväl under jakten som vid middagsbordet.
Bland de första gästerna man kan finna i gästboken var bla prins Wilhelm och hans vän diktarbroder Karl Asplund. Bägge som flitiga poeter som strängde sin lyra till Ekolsunds lov. Trettondagen 1929 hittar man bla det legendariska namnet Greta Garbo i gästboken. Evert Taube försummande inte att hugfästa minnet med sin poesi.
Kung Gustaf V hörde tidigt till gästerna på Ekolsund, dit han lockades inte minst av jakten. Han åtföljdes av kronprinsessan Louise, hennes bror markisen av Milford Haven samt prins Eugen. Även kung Gustav VI Adolf var en återkommande gäst till Ekolsund.
År 2017 restaurerades den skogliga delen av den Stora och Lilla Djurgården. Cirka 25 hektar har hägnats och betas nu åter av dov- och kronvilt. Vid entrén mitt emot Wärdshuset har en portal byggts enligt tidigare utformning.